En folkfest med sorgliga undertoner – men också kämparanda och viljan att tillsammans lösa en stor gåta. I år lockade Alzheimerloppet, som gick av stapeln i lördags, fler än någonsin. Vardaga var åter stolt partner.
Stämningen går nästan att ta på. Vid Vardags tält i start- och målområdet i Hagaparken i Stockholm väljer många av deltagarna att på röda papphjärtan dedicera sin insats i loppet till någon som drabbats av Alzheimers sjukdom. Mamma, farfar, Monica, Stickan… Övningen väcker känslor. Tårar rinner, man kramas och känner gemenskap. Att vara i det tillsammans.
– Det är fint att vara bland folk som förstår. Här känner jag mig trygg, säger Elin Pöllänen (bilden ovan), vars pappa drabbats av Alzheimers sjukdom.
På hennes röda papphjärta, som hon fäst på tröjan, står det: ”Jag springer för… våra fina minnen”.
– Man är inte bara sin sjukdom. Jag vill bevara de fina ögonblicken, förklarar hon.
Många anmälda ger välbehövliga medel till forskningen
I år var det rekordmånga anmälda till loppet, som arrangerades för fjärde gången av organisationen Alzheimerfonden. Tillsammans samlade cirka 600 deltagare, via anmälningsavgiften, ihop närmare en kvarts miljon kronor till forskningen – pengar som verkligen behövs.
– Demenssjukdom är ett växande problem i hela världen och forskning nödvändig på alla plan: för att kunna arbeta förebyggande, utveckla diagnostik och metoder för omsorgen – samt på sikt hitta botemedel, säger Ulla Tansen, affärsområdeschef på Vardaga, när hon pustar ut efter loppet.
– Vi i Vardaga känner starkt för det här arbetet. Vi ansvarar ju för omsorgen av många personer som drabbats av demenssjukdom, och det är viktigt att den omsorg vi ger har stöd i forskning och bygger på evidensbaserade metoder.
“Fint att många har med sig hela familjen”
Ytterligare en deltagare i loppet är Mikael Hessle. Han drabbades av Alzheimers sjukdom redan vid 50 års ålder. Nu är han tillsammans med sin fru Karin ambassadör för Alzheimerfonden och sprider kunskap om sjukdomen – bland annat genom att låta TV4 följa familjen.
I dag är han på plats i Hagaparken tillsammans med mycket släkt och vänner – och springer in på en riktigt fin tid. För Mikael är det sämsta man kan göra att inte prata öppet om sjukdomen.
– En sån här dag är viktig, här får vi träffas och snacka. Det är fint att många har med sig hela familjen – vi ger varandra pepp och stöd, säger han.
För Elin Pöllänen har musiken blivit ett viktigt sätt att hantera situationen. Som artist kallar hon sig Kieli Music och efter loppet framför hon ett par fina, känslomässiga låtar och får rungande applåder.
– Som ung anhörig är det lätt att stänga av. Man måste släcka bränder och det är mycket praktiskt att hantera hela tiden. Via musiken kan jag hitta tillbaka till mig själv, säger hon.